GRANNYS BEST

2016-01-29

 

 

En svensk dokumentärfilm med namnet ”The swedish theory of love”hade premiär den 8 januari 2016. Den är gjord av den svensk-italienske filmaren Erik Gandini. I filmen skildras den svenska ensamheten. Vi är världens ensammaste folk. Vi har ”välfärdat” oss till ensamhet. Enligt filmen har staten garanterat individens oberoende till den grad att vi hjälpt varandra att bli fria från varandra.

 

Gandini menar att vår välfärdsmodell, som satte individen i centrum banade vägen för 80-talets egofixering och han anser vidare att det nog inte var socialdemokratins avsikt att vi skulle bli ensamma egoister som bor själva och dör själva.

 

Vår sociala förmåga är dålig, vilket tycks vara allmänt känt. Uppemot 1 miljon svenskar anses vara socialt isolerade, och 40 % av alla svenskar känner sig ensamma. Tragiskt. Utåt anses vi vara inbundna. Så inbundna att nyanlända invandrare, på SFI, får lära sig att vara kortfattade då de pratar med svenskarna – eftersom vi helt enkelt inte gillar att kallprata och umgås.

 

Tidigare har jag skrivit om min frustration över människor som beklagar sig över sina äldre föräldrar och deras eventuella behov av sina barns tjänster på sin ålders höst. Jag förvånas ofta över den förfärliga inställning man kan ha till att hjälpa sina föräldrar, som i regel gjort allt och lite till för att vi ska kunna leva gott. Dessutom i tider då allt var mycket svårare, både tekniskt-praktiskt och ekonomiskt. Vi lever ändå i ett land som i mångt och mycket fortfarande har ett väl utbyggt välfärdssystem, och som hjälper oss med mycket, om än inte med allt. Kan det vara så svårt att tänka sig in i en annan människas situation? Om det är för svårt kan man kanske tänka på hur man själv skulle vilja bli bemött när man blir gammal och behöver hjälp. Eller?

 

 

 

När jag läser om filmen av Erik Gandini om ensamhet och likaså om en studie som psykologiprofessorn Svend Brinkmann publicerat om individualismen, kan jag inte undgå att dra vissa paralleller mellan dem som visar att trots vår välfärd mår vi inte bra – psykiskt. Sverige och Danmark har hög förekomst av människor som upplever stress, utbrändhet, depression och ångest.

 

Svend Brinkmann, professor i psykologi vid Aalborgs Universitet anser att hetsen att ständigt utvecklas och förbättras är ett av vår tids gissel. Vi går på kurser, skaffar coacher, går till psykologer och plöjer självhjälpsböcker för att finna svar på våra problem. Han anser, trots sin profession, att det i psykologin finns en risk för ett överdrivet individualistiskt tänkande. Inåtblickande leder till att vi blir vilsna och känner meningslöshet. Det förvärras av att vi uppmanas söka i vårt inre för att hitta drivkrafter att ständigt röra oss framåt. Lyckas vi inte är det vårt eget fel och hur mycket vi än anstränger oss är det aldrig nog.

 

 

 

För att må bra ska vi göra precis tvärtom – vända oss utåt!

 

 

 

Vi ska sluta känna efter i oss själva och istället fundera på vad som är betydelsefullt runt omkring oss. Moral, plikt, traditioner och relationer behöver uppvärderas, enligt Brinkmann. Till sin hjälp för att ge oss fotfäste använder han sig av de gamla stoikerna.

 

Brinkmann har följande befriande råd för ett stabilare liv:

 

1. Sluta känna efter i dig själv. Var istället öppen för intryck omkring dig. Dina handlingar och relationer ger dig en sammanhängande identitet över tid. Viktigast är att göra sin plikt gentemot andra människor.

 

2. Fokusera på det negativa i livet. Tänk på din förgänglighet. Då uppskattar du livet mer, ökar din acceptans för andra och rustar dig för motgångar.

 

3. Ta på dig nej – hatten. Genom att säga nej visar du karaktär och integritet.

 

4. Håll tillbaka dina känslor. Våra känslor växlar och är inget att lita på. Sträva istället efter värdighet och öva på att hålla masken.

 

5. Avskeda din coach. Vi hitta inte alla svar inom oss. Ta en skogspromenad, gå på museum och skaffa en riktig vän istället.

 

6. Läs en roman – ingen självhjälpsbok. Självhjälpsböcker gör dig på dåligt humör när du inte kan uppnå lyckan som utlovas. Romaner gör dig lugn och ger perspektiv på tillvaron.

 

Under min tidigare yrkesverksamma tid samarbetade jag med en psykolog vid Arbetsmarknadsinstitutet. Han tog seriöst på uppgiften att lära sina barn att ha – tråkigt. För honom betydde det mycket att förbereda sina barn inför livets motgångar och tidvisa tristess, för att därmed också lära dem uppskatta allt positivt.

 

Kanske kan man sammanfatta Gandinis och Brinkmanns uppfattningar som att vi är ensamma individualister.

Kanske kan lösningen på problematiken sammanfattas av ett av mina absoluta favoritcitat av läraren och föreläsaren Ulf Nilsson från Malmberget:

”Det är bara tillsammans med människor som man är människa”.

 

 

För att påminna oss om vilken fantastisk tid vi går till mötes repriserar jag en favoritbild tagen i maj 2015.

 

 

 

 

 

Nästa inlägg publiceras 12 februari.